Jag blev lite... ehum... uppbunden under helgen.
Just det.
Han är fin han.
Jag tycker om att han beskyddar mig.
Att han tar hand om mig.
Att jag blir lugn och trygg i hans närhet.
Ibland pratar och pratar vi.
Ibland är vi tysta tillsammans.
Och det går fint oavsett.
Han gör mig glad,
och jag tror att det gör honom ganska nöjd.
Att jag ger detsamma som jag får.
Det är en vänskap jag är rädd att förlora,
i det här kärlekskriget.
Och ibland undrar jag om det verkligen,
verkligen,
kan vara värt det.
För jag tror nog litegrann att det där fina kommer försvinna,
om jag berättar hur det är.
Och just nu vill jag ha den här känslan av närhet.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar