Någon som försvunnit

Har Malous morgonprogram på i bakgrunden.
För en liten stund sedan hade hon två gäster:
En tjej som förlorat sin syster i tsunamin,
och mamman till flickorna.

Funderade på en sak:
Varför är det okej och accepterat att sakna och sörja någon som dog då,
att prata och älta det fortfarande,
men när folk dör i andra olyckor eller sjukdom ska man helst ha kommit över det inom ett par månader eller åtminstone ett år.

Jag har de bästa vännerna,
men det är kanske för att de förstår att saknad inte har något bäst-före-datum.
Men många tycker att man ska glömma,
inte prata om döden.
Om det inte är en sådan stor grej som tsunamin.
Eller Estonia.
För då är det okej.

Varför gör en del skillnad på sorg och sorg?

.